Gravid I Vecka 1-18

Det här är inte den vanliga glädjefyllda graviduppdateringen ni är vana vid att se i andra bloggar. Det finns inget rosa skimmer här, även om det så klart var rosaskimrande tankar allt började med när vi planerade för ett tredje älskat barn. Men det är en historia om hur en graviditet också kan vara. Även om jag aldrig har haft lätta graviditeter och detta barn var såååå så efterlängtat, så kunde inget förbereda mig och oss på hur tufft det skulle bli.

Jag är i vecka 23 när jag skriver detta inlägg och kollar i anteckningarna på mobilen där jag skrev och uppdaterade vad som hände den första tiden av graviditeten. Nu när jag läser de raderna så är det ett virrvarr av illamående, ångest, depression. En känsla av att ens knappt finnas. Illamåendet tog över totalt från vecka 6 ungefär. Jag var hos vårdcentralen två gånger och försökte få hjälp. Första gången fick jag Lergigan comp utskrivet men det hjälpte inte alls. Andra gången fick jag veta att det inte fanns någon mer hjälp att få. Jag skulle må så här. Det var bara att vänta på nästa kräkning, nästa kväljning. Knappt kunna äta något. Illamående från att jag vaknade till att jag somnade. Ett tag fick jag bara i mig en viss sorts yoghurt. I vecka 11 klarade jag inte av att hålla graviditeten hemlig längre och berättade på Instagram. Jag berättade då hela historien, höll inte tillbaka något. Det är jag så glad för idag för hade jag inte gjort det hade jag troligtvis fortfarande varit totalt sängliggandes och mått otroligt dåligt.

Jag fick så många meddelanden från folk som ”också” hade haft hyperemesis gravidarum. Men jag slog bort den tanken för jag kräktes ju inte 10-20 gånger om dagen, så som jag förstod att man ”skulle” göra med den diagnosen. Men tack vare envisa och kärleksfulla människor gick det upp för mig att det kanske var det jag hade ändå, fast en mildare variant. Men om jag ska vara ärlig så kändes det som att jag hittade på lite ändå när jag sa det. Det var inte förrän en följare berättade att hon inte hade kräkts så mycket men fått hjälp på just min mödravårdscentral mot sitt konstanta illamående, som jag började fundera på om jag kanske ändå skulle insistera på att få träffa läkaren där. Men jag var trött, orkeslös, det behövde bli värre innan det skulle vara värt ansträngningen. Jag hade ju redan sökt hjälp två gånger på vårdcentralen utan framgång. Orden som läkaren sa till mig ekade i mitt huvud; ”det finns inget mer att göra, det är inte lätt att vara gravid”…  

Men så helt plötsligt så kunde jag inte längre äta den enda grejen jag fick i mig just då, vilket var ganska oväntat, små bitar hawaiipizza då och då. Min värld rasade och jag visste inte vad jag skulle göra. Det fanns inget för mig att äta och med det föll jag ner i ett djupt hål av mörker och illamående och kräkningar. Till slut bad jag Anders boka en tid hos läkaren på mvc.  

Jag var i vecka 14 när vi åkte dit. Jag fick starta med att göra ett urinprov. Det första läkaren sa var; ”det var tur att du kom hit”. Provet visade att jag hade ketoner i urinen vilket betyder att kroppen är inställd på svält och detta betyder att illamåendet inte är det normala graviditetsillamående de flesta får i början. Lättnaden att få höra det var enorm, jag var inte knäpp som kände att jag inte klarade av den här tiden av illamående. Det fanns fysiska bevis på att kroppen inte mådde bra. ”Du ska få Ondansetron utskrivet” var det andra läkaren sa till mig. Så det fanns alltså mer att göra, mer att testa! Jag tvivlade dock på om detta skulle hjälpa, med min vanliga otur så skulle säkert medicinen inte verka på mig. Men redan efter någon timme efter att jag hade tagit första tabletten kände jag mig lättare och jag kunde äta mer varierat utan att må illa. Äntligen kunde jag få i mig en bit smörgås och lite mjölk! På pappret jag fick från läkaren så stod det hyperemesis, där var det svart på vitt.

SHARE THIS STORY
KOMMENTARER
EXPANDERA
SKRIV EN KOMMENTAR HÄR...