Små glimtar av varken illamående eller välbehag har jag upplevt denna vecka! Bara neutrala stunder liksom vilket är ett otroligt framsteg för mig! På söndagen hade jag tex. kanske 15-20 minuter på förmiddagen när jag kände mig helt normal. Jag passade på att busa med barnen i soffan utan att något som helst plågade mig. Det kändes så fint och det märktes att barnen blev glada också! När jag inte orkade mer kom Vincent med en filt som han la över mig i soffan. Sen kom Ofelia med sitt täcke och sa ”mjukt! Mjukt täcke!” Som att hon ville att jag skulle ha något mjukare och goare på mig.  

Den här veckan kände jag den tydligaste sparken hittills också! Det var på morgonen när jag för en liten stund låg på rygg. Jag har känt bebisen tidigare med men då har det varit lite mer diffust eller snabba/lätta rörelser. Varje gång jag känner bebisen får jag som en liten lyckokänsla i kroppen! Det blir som en liten motivation att fortsätta genom dagen. Trots illamåendet som kommer och går.  Japp, illamåendet är fortfarande kvar men jag slipper kräkningarna tack vare Ondansetronen.

Den här veckan var vi på rutinultraljudet! Barnen var förkylda men mina föräldrar var snälla och ställde upp och passade dem under morgonen när vi skulle till mvc. I bilen på vägen till Gbg ville Vincent höra låten Sommarnatt och Ofelia ville höra låten Bada i popcorn. Sen satte vi på Mora Träsk och lyssnade på Klappa händerna och hela familjen sjöng med. Där och då slog det mig hur jag aldrig trodde att jag skulle vara precis här i livet, med världens bästa man, två underbara barn och ett tredje på väg- sjungandes Klappa händerna i bilen.  

Det kändes vemodigt att få uppleva den där spänningen inför rutinultraljudet för sista gången. Jag var inte orolig för bebisen eftersom jag har känt den så mycket det sista. Spänningen handlade mer om ifall min känsla om att det var en tjej var rätt eller fel. Måendet den här graviditeten har verkligen nått oanade obehagliga höjder men det påminde mer om måendet när Ofelia låg i magen än när Vincent var i magen.

Med Vincent mådde jag illa hela graviditeten men jag kräktes aldrig. Då var jag också mer påverkad psykiskt än fysiskt och jag fick en hormonrand på magen. Inget av det upplevde jag den här gången. Och så hade jag en allmän känsla av att det var en tjej också. Hela kroppen sa liksom det till mig.

Så zoomade barnmorskan in på könet och både jag och Anders blev helt tysta. Hon frågade om vi kunde som det var tjej eller kille. Vi var fortfarande tysta av förvåning. Till slut var jag tvungen att svara det uppenbara. Det var ju en liten lillebror där i magen! Vilken lycka! Tänk att Ofelia skulle bli storasyster till en liten lillebror och att Vincent skulle få en lillebror som han önskade. Jag var absolut inte besviken på något sätt på att det var en pojke men jag var besviken på min intuition och den starka känslan jag hade haft i kroppen. Det tog helt klart ett tag att ställa om tankarna. Men nu pratar vi om lillebror varje dag här hemma och det känns så mysigt att veta att det är just en lillebror som är sista pusselbiten i vår familj.  

SHARE THIS STORY
KOMMENTARER
EXPANDERA
SKRIV EN KOMMENTAR HÄR...