I en tid då just det är en av våra största bristvaror så ser jag det som mitt viktigaste bidrag som fotograf. Att ge tid och tillåtelse att bara vara med de du älskar mest.
Tid att låta de små stunderna breda ut sig. Tid att vara nära, tid att uppleva. Tid att fördriva utan några som helst måsten mer än att bara andas tillsammans. För hur ofta spenderar vi den sortens tid?
Och sen bilder att se tillbaka så att dessa stunder kan vara för alltid.
Bilderna kommer att vara värdefulla för oss nu och sen. Men en dag när vi inte längre finns här och våra barn går igenom bilderna från när vi hade de som närmast kommer de att vara ovärderliga.
Det bästa hade varit om vi kunde stanna tiden. Det näst bästa är att dokumentera livet.
Olika sorters stunder får plats, det finns tid för breakdowns, för mysiga stunder, för roliga stunder, för stunderna in emellan, för det enkla, för det komplicerade, för det innerliga.
När det finns tid slappnar vi av med vetskapen om att allt får plats under de här timmarna, det är okej, och upplevelsen blir behaglig och utan stress och press.
Det som händer är också att hela berättelsen om er får plats, de olika stunderna får veckla ut sig på sina egna villkor och det som framträder då är den unika berättelsen om er.
Men är det viktigt med den unika berättelsen om oss? Kanske du undrar. Ja, om du vill minnas så mycket som möjligt från den här tiden, om du vill minnas just ER och inte bara en allmän bild av familjen så är det viktigt.
Mina fotograferingar hängs inte upp på drömmigt solnedgångsljus eller vackra kläder, utan de hängs upp på just ER berättelse och den är vacker på sitt helt unika vis och det är en berättelse som inte kräver något extra jobb. Den bara finns där hela tiden i det allra enklaste.
Och den berättelsen är vacker på riktigt.