Familjefotografering Göteborg

Idag ser familjefotograferingen ut på liknande sätt nästan överallt och den är ofta knuten till bilden av familjen och hur det “borde” vara och berättar mest om en sida. Men familjelivet är så mycket mer än bara leenden och kramar i härligt kvällsljus.

Det är den vanliga vardagen, det är underbara stunder, det är långtråkiga stunder, det är intensiv lycka och det är stark frustration, det är dåligt samvete, det är en mamma och en pappa som gör sitt bästa, det är en söt liten bebis eller ett gulligt litet barn som verkligen är ALLT och som förälder känner man oftast alla känslor samtidigt.

Man är djupt lyckligt samtidigt som man kanske känner sig otillräcklig och önskar att man kunde ge mer och vara mer. 

Det är detta jag vill fånga. Jag vill fånga det vackra i det glada men också i det mer tysta, enkla och subtila så att vi kan minnas mer av livet och hur det var på riktigt. Men också så att vi kan se hur vackert det är i VARJE andetag, oavsett om vi ler och har en härlig stund eller inte, för familjelivet består av så många olika sorters stunder. 

När vi bokar en fotografering idag så blir det lätt att man tänker att man måste åka till en vacker plats, att man måste köpa eller låna kläder, att man måste se ut och göra på ett visst sätt och att man behöver instruktioner för att komma med på bild på ett bra sätt. För det är bara det vi har sett.

Vi tänker inte på det men det som händer då är att vi indirekt säger till oss själva att det inte räcker med livet som det är utan det måste justeras/förbättras/ändras när vi ska komma med på bild. Men varför är det så?

 

Vi lever med två versioner av “vackert”

Om du tänker att det som är vackert är det vi ser i reklam eller det som många influencers lägger ut om sina liv med ljusa perfekta städade hem och smala kroppar och konstanta leenden så ja, då behöver vi kanske åka någonstans eller så behöver vi inreda vårt hem på ett visst sätt och ta på oss vissa kläder och fota i ett visst ljus och jag behöver instruera er i vad ni ska göra för “rätt” känsla och leenden så att vi kan komma så nära den bilden som möjligt.

Den bilden behöver vi anstränga oss för att leva upp till.

Jag har också levt med den bilden av livet, och jag har fotograferat mitt eget liv och andra på det sättet utan att vara medveten om det. Men det senaste året har jag funderat mycket på vad det vackra innebär.

Hur kommer det sig till exempel att jag kan säga till min dotter att alla är vackra på sitt sätt och sen i nästa andetag så står jag framför spegeln och tänker nedlåtande om mitt eget utseende utan en enda tanke på att jag är vacker på mitt sätt?

Varför är det så? Är det inte sant att alla är vackra på sitt sätt?

Det jag har kommit fram till är att det finns något som är vackert på en helt annan nivå och det är att det är vackert att få vara människa och att få uppleva det här livet.

Det är vackert att ett liv kan växa i ens mage och att man får vara med om den livsomvälvande födseln där man som mamma får reda på det otroliga man är kapabel till.

Det är vackert att få uppleva att vara mamma, det är vackert att få uppleva stunderna med mitt barn.

 

 

När du står vid diskbänken på morgonen och har det lilla barnet i famnen, håret är rufsigt och ryggen värker men du fortsätter att bära ändå för det är det man gör som mamma. Bär även när man inte orkar. DET är vackert. Du är vacker precis för den person DU är, med alla dina självupplevda brister och tillkortakommanden. Livet du har skapat är vackert oavsett vilka utmaningar det har kommit med. 

De första gångerna jag utforskade det som är vackert på riktigt var i mina självporträtt med Ofelia när hon var bebis. Jag visste inte vad jag gjorde, men jag kände en längtan efter att fånga något med nyföddtiden som både var mer genuint och på riktigt och hitta fram till det vackra i det.

Om man bokar en fotografering hos mig behöver man förstås inte ta såna här bilder om man inte själv vill det, utan detta är bara för att förtydliga vad jag menar och vad det är för typ av “vackerhet” jag vill närma mig och att jag också är redo att bli sedd på det sätt som jag själv vill se andra.

 

 

När jag upptäckte den här skillnaden så insåg jag att vi lever med två “vackerheter” som vi slits mellan. Den vi berättar om för våra barn, och så som vi ser på våra barn – vilket är den sanna “vackerheten”, det som är vackert på riktigt.

Och den andra “vackerheten” som många av oss plågas av där vi känner att vi väger för mycket eller för lite, inte har tillräckligt fina eller “rätt” sorts kläder, inte lever i ett tillräckligt fint eller städat hem – vilket är en sorts skapad “vackerhet” som inte är sann utan som kommer från vad någon har bestämt ska vara trendigt eller ge status.

 

Den oundvikliga vändpunkten

När det här gick upp för mig så visste jag med en gång att jag inte längre ville vara med och bidra till att förstärka den skapade bilden av familjen, mamman och familjelivet där allt bara är härligt och glatt, utan jag vill visa bilden av det som är vackert på riktigt- att familjelivet är allt på samma gång och att alla delar är vackra, alla delar utgör den unika berättelsen om er just här just nu. 

Jag är intresserad av den “vackerhet” som innebär att vi kan se att vi redan har allt och är allt vi behöver vara och som väger upp och balanserar ut känslan av otillräcklighet så att du kan lägga ner dina vapen och din kamp. Du kan andas här. Du är trygg här. Du är sedd för allt det du är, och precis allt det du är är vackert, vad du än tror. Jag menar det. På riktigt.

Det är från den här platsen jag vill fotografera dig, din familj och era stunder. I total kärlek och ödmjukhet, i allt det komplicerade och i allt det vackra så att du också kan se det jag ser.